Kristin

Idag är det ett år sen som Alexandra lämnade mig ensam kvar på jorden i stor sorg. Alexandra blev bara sjutton år, hon såg fram emot att fylla 18, gå ur skolan och bli designer och hon ville skaffa barn tidigt. Det var hennes dröm, att bli gravid. Hon brukade gå omkring och smeka sig på magen och sa att hon skulle älska att vara gravid och ville bli gravid så fort som möjligt. Hon ville ge ett barn ett bra liv. Hon var också väldigt full utav liv. Jag kan fortfarande se framför mig att hon skuttar fram emot mig för att ge mig en kram, då hon hon kramar alldeles för hårt, som vanligt. Och varenda gång så tryckte hon huvudet emot mig och sa "du är min alldeles egna gosebööön". Hon såg oftast glad ut, hennes leende spred sig över hela hennes ansikte och det gick inte att inte le med henne. Men vi alla visste att hon inte hade det lätt, vi alla visste att hon mådde dåligt.

Sommaren mellan ettan och tvåan var vi hos caroline, jag hade inte träffat alexandra på väldigt länge. Men det spelade ingen roll, vi hittade snabbt tillbaka till våran barnslighet och sprang till lekplatsen och "lekte". Det gjorde vi med några utav de bästa människorna i mitt liv. Det var en utav de bästa dagarna i mitt liv. Samma kväll när vi skiljts åt så fick jag ett sms av alex, jag kommer ihåg det som igår. "Åh vad kul det var idag. Kan du inte du och jag leka någon dag? (A)"

I februari 2009 så var vi hemma hos emma på julmys, vi spelade julklappsspelet och myste. På kvällen satt jag, fanny och alex i sängen, emma satt på golvet och alex berättade om ungefär allt i hennes liv. hon pratade i fyra timmar tror jag om allt möjligt. När emma och fanny lagt sig (och snarkade) låg jag och alex fortfarande och pratade, det var nog den bästa natten i mitt liv. Jag lärde känna alex på riktigt.

Några timmar innan Alexandra lämnade jorden så skrev hon till mig att jag var hennes bästa vän. Om hon menade det vet jag inte, jag hann inte fråga. Men en sak är säker, hon var en utav mina bästa kompisar. Det går inte en dag jag inte tänker på henne och det känns fortfarande ofattbart att hon inte är med oss. Det känns som att hon kan komma när som helst och lysa upp rummet som hon brukade göra.

Jag trodde att när denna dagen kom skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om alex, för att hedra henne. Men ju mer jag skriver om henne, ju mer saknar jag henne. Ju mer jag saknar henne ju mer tårar kommer. Att alexandra betydde väldigt mycket för mig är nog ingen överraskning. Jag vill visa för andra vilken fin person hon var, vilken fin personlighet hon hade.

Alexandra, jag saknar dig mer för varje sekund som går. Jag tänker på dig dag ut och dag in. Du kommer att leva i mitt hjärta förevigt. Vila i frid min vän, det förtjänar du. <3